kathrinejonsson

Världens stoltaste mamma,
vilken konstig grej att skriva.
Mamma, hmm smakar på ordet..

Hela förlossnings grejen är ju verkligen helt fantastisk
och jag förstår att ingen igentligen kan förklara hur det är.
Delvis för att den är så otroligt olika för alla såklart.
Jag hade för det första världens bästa personal,
det hade absolut inte varit samma grej utan dessa två fantastiska
tjejer Jessica och Marie på sös.
De är mina nya idoler.

Otroligt jobbigt att vakna tidigt på morgonen och inse att idag är dagen då
jag kommer att föda och jag kommer att få föda utan min själsfrende vid min sida.
Ja, jag visste att jag skulle behöva åka in den dagen,
men jag drog ut på det ända in i det sista.
Som om gud skulle lägga sig i och göra Thobias mirakel frisk i sista stund.
Det gjorde han tyvärr inte och jag lämnade södertälje sjukhus och Thobias med
tårarna rullandes ner från mina kinder, med sjuk smärta i mitt hjärta att han inte skulle få vara med
på sitt barns födelse.

Jag lämnade södertäljesjukhus i en ambulans som skulle ta mig
och världens bästa stöd Malin till sös.
Den ambulansresan var min skräck-upplevelse från förlossningen.
Jag har klaostrofobi och svårt att vara still när jag är i smärta
och de spände fast mig alldeles för hårt i den där sängen för att jag skulle kunna hantera sitvationen.
Han lossade dock lite efter min starka reaktion.

Väl inne på sös var jag i så mycket smärta
att jag omedelbart bad om en Epedural.
Men bara om de lovade att den inte skulle stanna upp förlossningen.
(man vill ju inte ligga där hela dagen)
Det var ingen risk sa de eftersom jag redan var så långt gången,
Öppen 6 cm.

Det gick hyffsat bra läkaren som skulle stoppa in den i ryggmärgen blev dock lite
arg på mig pga att jag än en gång inte ville ligga still.
Men det var för att jag precis innan han kom hade kräkts och det kändes som att jag skulle göra det igen.

När Epeduralen började värka var jag in heaven!
Herre gud tänkte jag, varför klagar folk på att det gör ont att föda barn?
Nu passade jag på att dra några dåliga skämt
och vila lite för den kommande kraftansträngningen.

Sen var det dax att börja försöka driva ut det lilla livet,
sitta på en pilates boll, ha nån slags gåvagn,
byta ställning 100 ggr.
Ja, you name it.

Oj nu piper Theodor och ja måste gå och amma.

Förlossningen tog 6 timmar,
han vägde 4030 g och är 51 cm lång.

Det gjorde satans jävla ont i slutet
(varför sa ingen att epuduralen inte funkade i slutet!?,
kände mig lite blåst på den infon. ;))
Men det är som de säger så fort han kom ut och jag fick han på bröstet
 var all smärta som bort blåst.

Got to run!

Lots of love