She got her ticket I thing she's gonna use it..

Att packa är en av det jobbigaste sakerna i världen.
Jag får alltid prestaionsångest.
Dels för att jag känner mig taskig mot det röda råsnygga pumsen med
den söta rosetten för att det måste stanna hemma.
Dels för att jag har en oförmåga att packa ''rätt'' och ''smart''
och oftast (alltid) ångrar något ja tog med mig eller valde bort (ofta glömmer).

Att packa för många andra är ju spänning och innebär att få åka bort.
Självklart tycker jag också att det är roligt, men lite av vardags mat.
Efter att ha bagpackat i Australien och sovigt på hundra olika ställen med
en spirit like 'where I put my shoes is my home' är lite uttröttande
och fortfarande fast på näthinnan, ja ni kan ju tänka er hur många gånger jag packade då?
Mer eller mindre ångest varje gång.

Jag ser väldigt mycket fram emot den här resan, själva huvudgrejen har ju blivigt att
få åka till Guildford och hälsa på underbara Tim (fan va de kommer va konstigt utan Carro).
Fast att få bo i en okänd storstad är ju själva pirret.
Det är coolt och jag hoppas ja kan få känna mig lite cool också, att ja får känna att jag kommer in i
coolhets andan och inte vara den lilla bortkommna svenska flickan som jag annars är.

Jag ler för mig själv med spänningen jag känner över detta äventyr.
Jag har ingenaning om jag kommer tröttna om en vecka eller om ja stannar till efter det nya året.
Men en sak vet jag och det är att jag gör precis vad jag känner för, jag lever som jag lär och lär som jag lever.
Jag gör precis som jag vill, för att veta att om jag dör i morgon har ingenting gått förlorat.
Varje dag ska innehålla ett stort meningsfullt leende.

Att åka till London med ett stycke vän, en vän som man litar på till 110% no matter what,
en resväska och någonstans att bo i några dagar, kan väl inte misslyckas soml äventyr?

xxx

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0