kathrinejonsson

Jag är så glad att jag bestämt att släppa mina hämningar
och vågar tro på kärleken igen.

Det har tagit tid för mig att komma över mitt ex,
eller snarare hur han behandlade mig.
Det gör ont att tänka på det
och jag får ont i magen så fort han skriver till mig.
Allt han gör är för att trycka ner mig lite mer i skiten.

Men jag börjar förstå nu att problemet ligger hos honom
inte hos mig.

Jag ser mig själv som en tjej som aldrig skulle falla dit.
Aldrig vara en tjej som en kille kunde kliva på.

Vi hade en tjejkompis som hade det lite jobbigt med sin kille
och vi andra stod och såg på utan att veta vad vi skulle göra.
Då sa jag för mig själv att jag aldrig skulle ha stannat,
minsta vink and I'm out of there.
Lätt att säga tills man hamnar där själv.

Jag förstår inte än idag varför jag stannade så länge,
hur jag kunde böja det till att det var mitt fel.
Att skylla på att jag inte är den lättaste människan att leva med heller.
Fan, hur kunde det hända?

Mina vänner har varit stort stöd
and I don't blame them for not seeing.
Han var den trevligaste människan en människa kan möta
om man inte känner honom lite bättre...

Jag är livrädd för att någonting sådan ska hända igen,
Jag är livrädd för att bli sårad på någon sätt.

Men nu har jag tagit steget
låt oss landa mjukt.

xxx