kathrinejonsson

Jag är alltså hemma igen.
Redan efter de 2-3 första dagarna kände jag förtvivlan
och tankarna på att åka hem var faktiskt ganska starka.
jag hade insett någonstans på vägen att mitt såkallade 'midbight snack'
inte bara var ett midnight snack utan att jag var kär.

Jag visste att jag inte kunde lämna Sofie förns vi i alla fall hittat boende.
Jag bet ihop.
Jag fick ett svar att min kärlek inte var besvarad och bet ihop så det gick hål i läppen.

Förtvivlad och med en vilja att aldrig mer komma hem pratade jag med min far.
Pappa förklarade att det kommer vara svårt att få jobb nu under ekonomi krisen.
Mycket riktigt var det flera ställen som inte tog emot några cv:n alls och bara avvaktade.

Visst hade vi kunnat kämpa hårdare och bla bla bla.
Men när jag redan känner mig så förvirrad nu ochså förtvivlad orkade jag inte tänka.
Pappas ord blev vårat beslut, sagt och gjort och tillbaka hemma igen.

Vi får se vad som komma skall, just nu står ja still med ekonomikrisen.
Men ni som känner mig vet att det inte kommer dröjja allt för länge innan jag börjar smida nya planer.
Bara vänta och se vad som kommer här näst.

Ni alla underbara som bryr er tusen tack.
Jag behöver er under den här tiden i mitt liv (alltid med andra ord).
Det är en jobbig tid, men jag vet att smärten kommer att gå över...