kathrinejonsson

Just nu snurrar min värld fortare än vanligt och igentligen brukar jag gilla fart och fläkt.
men mitt i all fart så känns det som att allt stannar och blir tomt.
Jag känner mig tom, empty and confused.

Hur får man hjulet att snurra i den takt men själv väljer?
För första gången i mitt liv har jag left en kort period utan mina egna psykotankar, bubblor och spel.
Min tid i Australien och min kärlek till Sam har lixom hjälpt mig leva utan ångest och bara simpelt ärligt, men nu verkar det ha kommigt tillbaka och jag hoppas innerligt att det inte har kommigt för att stanna.

Första händelsen när jag började innse och blev rädd för mig själv att de kommigt tillbaka var när jag och Sam bråkade för ett tag sedan och jag blev så där ruskigt kall som jag brukade kunna bli.
Kall som en sten mot de jag älskar för att skydda mig själv, då känner jag ingenting, är bara helt tom när jag gör det skrämmer jag mig själv efteråt, kan normala människor göra så?
Jag har aldrig blivigt så med Sam tidigare och det kanske är dax att fråga mig själv varför?

Kommer jag att älska den här människa till döden skiljer oss åt?
Ja, men jag kommer alltid att kunna leva utan honom också.
Och så är det sanningen är rå.
Jag skulle sörja och jag skulle sörja djupt, men livet går vidare, it moves on.
Med eller utan dig eller mig.
Så är det, it's fact.

Min mamma har lärt mig att aldrig någon sin lita på någon och ibland önskade jag att jag fått slippa den lärdommen.
För då kanske, jag säger kanske jag hade älskat lite mer, lite starkare utan att hela tiden vara rädd för att bli sårad.
Men i stället har jag bara sårat och vad är igentligen bäst?
vad man än gör mår man ju själv dåligt.

Well, jag älskar min mamma och jag vet att hon bara vill mig väl och det är faktiskt inte hennes fel att hon inte kan lita på någon...

With Love
Kathrine