pain

Jag snubblade och rammlade rakt ner med ansiktet mot asvalten.
Först fick jag panik, jag klarade inte av alla känslorna som kom med fallet
kände mig bortkommen men endå så visste jag precis vad som höll på att hända.
Jag hade varit där förut, mentalt hade jag redan uppleft det som hände.
Men det värsta upplevdes inte under själva fallet.
Jag reste mig försiktigt upp och brydde mig inte ens om att borsta bort gruset på kläderna samtidigt som jag bad för mig själv att med lite tur så har jag inte skadat mig så allvarligt.
Allt kändes väldigt suddigt, som att jag glömt bort allt som verkligen betyder någonting.
När jag väl kom till sjukhuset vek sig benen och jag föll till golvet väldigt hårt.
Min själ lämnade min kropp på platsen, och for till himmelen, till de bekymmerlösas land.
På sjukhuset använde dem ordet hjärndöd.


Kommentarer
Postat av: Mamma Melissa

Kunde inte låta bli att tänka på ett inlägg som jag skrev för en tid sedan... om just det här att falla... http://mammamelissa.blogg.se/2009/february/att-falla.html



Du lade en helt annan aspekt på det dock.

2009-04-30 @ 03:03:38
URL: http://mammamelissa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0